2 Macc 11

a 1. 2 Mack 10,11

b 2. 1 Mack 4,28.6.2 Mos 23,23; Jos 5,13; Tob 5,22; 2 Mack 15,23

c 8. 2 Mack 3,25.10,29

d 11. 1 Mack 4,34

e 14. 1 Mack 6,57

f 24. 1 Mack 1,41

g 25. 1 Mack 6,59

h 28. 2 Mack 9,20

Lysias infaller i Judeen, men besegras. Han ingår förlikning med judarna. Fyra skrivelser angående denna sak meddelas.

1 Men Lysias, som var konungens förmyndare och frände och tillika riksföreståndare, kände stor förtrytelse över vad som hade hänt. 2 Han samlade fördenskull, en helt kort tid därefter, omkring åttio tusen man fotfolk och alla sina ryttare och tågade mot judarna. Han tänkte därvid att göra Jerusalem till en boningsplats för greker 3 och att pålägga helgedomen skatt, likasom han annorstädes hade gjort med de hedniska helgedomarna, och att utbjuda översteprästämbetet till salu för vart år. 4 Men han betänkte därvid icke huru stor Guds makt var, utan var uppblåst över sina tiotusental av fotfolk och sina tusental av ryttare och sina åttio elefanter. 5 Han bröt alltså in i Judeen och ryckte fram mot Betsura, en befäst plats på omkring fem mils avstånd från Jerusalem. Och han höll sedan denna plats hårt innesluten.

6 Men när Mackabeus och hans folk fingo underrättelse om att han höll på att belägra fästningarna, bönföllo de Herren under veklagan och tårar, tillika med hela menigheten, att han ville sända en god ängel till Israels räddning. 7 Mackabeus själv grep sedan, först av alla, sina vapen, och han uppmuntrade de andra att tillsammans med honom trotsa faran och undsätta sina bröder. Och så bröto de frimodigt upp i samlad skara. 8 Och medan de ännu voro kvar där, nära Jerusalem, visade sig i spetsen för dem en ryttare i vita kläder, som svingade gyllene vapen. 9 Då prisade de, alla tillhopa, den barmhärtige Guden och blevo så styrkta i sina hjärtan, att de nu voro redo att angripa icke allenast människor, utan också de grymmaste vilddjur och murar av järn.

10 Så tågade de då framåt, ordnåde till strid, ledda av honom som Herren i sin barmhärtighet hade sänt dem från himmelen till att vara deras hjälpare i striden. 11 Och såsom lejon störtade de sig över fienderna och nedgjorde elva tusen man av fotfolket och ett tusen sex hundra ryttare; alla de övriga tvingade de att fly. 12 De flesta av dessa lyckades endast svårt sårade och utan vapen rädda sig undan. Jämväl Lysias själv fann sin räddning i en neslig flykt.

13 Men Lysias var en mycket klok man. Då han nu vid sig själv tänkte på det nederlag som han hade lidit och förstod att hebreerna voro oövervinnliga, eftersom de hade den mäktige Guden till hjälpare i striden, sände han budbärare till dem, 14 för att söka övertala dem till att ingå förlikning med honom på i allo billiga villkor, och lovade att han också skulle söka övertala konungen och nödga honom att bliva vän med dem. 15 Och Mackabeus gick in på allt som Lysias föreslog, av omtanke för det allmänna bästa; alla de skriftliga framställningar som Mackabeus hade gjort till Lysias angående judarna blevo nämligen beviljade av konungen.

16 Det brev som Lysias hade skrivit till judarna var av följande lydelse:

»Lysias hälsar det judiska folket. 17 Edra sändebud, Johannes och Absalom, hava lämnat fram edert här i avskrift bifogade svar och begärt besked angående de däri framställda önskningarna. 18 Jag har därför meddelat konungen allt som behövde underställas honom själv, och det som var möjligt att antaga har han beviljat. 19 Om I alltså stån fast vid eder välvilliga hållning mot styrelsen, så skall jag söka att också för framtiden främja edert bästa. 20 Angående de särskilda punkterna har jag uppdragit åt dessa män, jämte mina egna sändebud, att vidare förhandla med eder. 21 Faren väl. År 148, den tjugufjärde dagen i månaden Dioskurus.»

22 Konungens brev åter lydde så:

»Konung Antiokus hälsar sin broder Lysias. 23 Sedan nu vår fader har blivit försatt bland gudarna, är det vår vilja att våra undersåtar må få ostört ägna sig åt vården av sina angelägenheter. 24 Men vi hava fått höra att judarna icke vilja samtycka till att övergå till grekiska seder, såsom vår fader påbjöd, utan att de föredraga att inrätta sig efter sina egna vanor och på grund härav begära tillstånd att få följa sina stadgar. 25 Alldenstund vi alltså önska att jämväl detta folk må få vara i ostörd ro, så förordna vi härmed att deras helgedom skall återställas till dem, och att de skola få leva efter sina fäderneärvda sedvänjor. 26 Du gör således väl i att sända bud till dem och giva dem bindande försäkringar härom, för att de så, när de få lära känna våra grundsatser, må vara vid gott mod och med glatt sinne gripa sig an skötseln av sina angelägenheter.»

27 Och konungens brev till det judiska folket hade följande lydelse:

»Konung Antiokus hälsar judarnas Stora råd, så ock övriga judar. 28 Det fägnar oss, om I befinnen eder väl; vi själva äro ock vid god hälsa. 29 Menelaus har givit till känna för oss att I viljen vända tillbaka hem och ägna eder åt edra värv. 30 Alla dem som begiva sig hem till sitt, före den trettionde dagen i månaden Xantikus, tillförsäkras härmed full trygghet. 31 Därjämte beviljas judarna oinskränkt frihet till att följa sina egna spisordningar och sina egna lagar, likasom tillförne; och ingen av dem skall på något sätt bliva antastad för några av dem begångna förseelser. 32 Jag sänder nu ock här Menelaus för att giva eder lugnande försäkringar. 33 Faren väl. År 148, den femtonde dagen i månaden Xantikus.»

34 Jämväl romarna sände ett brev till dem, av följande innehåll:

»Kvintus Memmius och Titus Manius, sändebud från romarna, hälsa det judiska folket. 35 I det som Lysias, konungens frände, har beviljat eder äro också vi ense med honom. 36 Men vad angår de frågor som han har ansett böra hänskjutas till konungen, så överläggen härom, och sänden sedan strax ett bud till oss, för att vi må kunna uttala vår mening, såsom det tillkommer oss. Vi äro nu nämligen på väg till Antiokia. 37 Skynden eder alltså att sända till oss några män, för att också vi å vår sida må få veta av vilken mening I ären. 38 Leven väl. År 148, den femtonde dagen i månaden Xantikus.»

^a ^b ^c ^d ^e ^f ^g ^h